Vinterns träning och säsongsinledningens resultat
Jag har i år gått in på min 28 säsong som löpare, men ändå så känns det inte så längde sedan jag som 14 åring för första gången snörade på mig mina gröna Reebookskor på Slottskogsvallen inför mitt första Göteborgsvarv i maj 1990. Sedan dess har det blivit rätt många skor, och väldigt många mil…
Mina bästa år var runt 2007, då jag som bäst sprang halvmaran på 1.27.13. Under alla dessa år har jag tränat som de flesta seriösa motionslöpare gör, det vill säga en hel del distans kombinerat med lite intervaller. Styrketräningen bestod av lite pliktskyldiga situp, tåhävningar och upphopp. Träningsmängden har varierat en del från i snitt 2 pass i veckan till 6-7 pass/vecka.
Men inför den här säsongen har jag lagt om träningen en hel del. Det kan vara på tiden kan man kanske tycka, men sommarens PT-kurs fick mig att lära mig mer om styrketräning och på vilket sätt den kan påverka mitt löpsteg och min prestation. Därför har det spenderats en del tid bland skivstänger och vikter den här vintern. Jag har kört knäböj och marklyft och jobbat en del mer att få till tekniken i olympiska lyft (där det fortfarande finns en hel del att slipa på får erkännas). Mina personbästan i de olika lyften har ökat med mellan 50-75 procent.
Åh, nej tänker säkert en del, nu har han blivit tung och biffig som en body builder… Nä, skulle inte tro det. Under samma resa har jag också gått NER ett par kilon. Att bli starkare måste inte betyda att man bli tyngre. För er som är rädda att bli stora och ”biffiga” bara för att ni lyfter en skivstång så kan jag lova er, det är inget som man blir av misstag… Att bli ”biffig” kräver extremt dedikerad träning och kosthållning.
Men tillbaka till min träning och mina resultat. Med undantag av en spricka i hälbenet som fick mig att hålla mig borta från löpningen under hela december och en del av januari har träningen flutit på bra i vinter. Har legat på 3-4 löppass i veckan och kört styrka 2-3 gånger, och känt hur kroppen, och framförallt coren, blivit starkare och stabilare. Därför var det med viss nervositet som jag ställde mig på startlinjen på Varvetmilen i Helsingborg för ett par veckor sedan. En flack tvåvarvsbana väntade och jag kände på mig att det nog skulle kunna gå rätt fort, även om termometerns 3 grader inte var helt optimala.
Men startskottet gick och fältet var iväg. Tyckte att jag ganska snabbt hittade rytmen men kände att det nog gick lite väl fort, men ändå hade jag väldigt många löpare framför mig. Kvittot på att det gick lite fort fick jag vid 1 km-skylten – 3.32… det var kanske lite väl bra. Släppte av lite på farten, och landade nästföljande två kilometrar på 3.45, vilket var mer enligt planen. Tappade ytterligare lite fart på vägen ner till varvningen men låg därefter rätt stabilt på mellan 3.52-3.56 på de följande kilometrarna och kunde till slut passera mållinjen på 38.48, en säsongsinledning som jag var helt tillfreds med och den snabbaste tiden som jag gjort på en mil på sju-åtta år.
Redan nästkommande helg var det dags för löparpremiär i Kronoberg och Annelundsrundan i Ljungby. Även här är det en relativt snabb tvåvarvsbanan, som dock är lite mer kuperad än den i Helsingborg. Vädret bjöd på lite fler plusgrader och solen sken. Dessutom låg för en gångs skull den ganska lätta vinden på från nordväst vilket gjorde att den långa Bredemadsrakan (ca 1,5 km per varv) för en gång skull fick springas i lätt medvind. När starten gick försökte jag vara lite kallare den här gången och första kilometern gick på 3.49. Precis den tid jag hade tänkt mig. Därefter fortsatte det i samma tempo med endast någon sekunds differens. Ut på andra varvet började jag känna av det lite i benen och jag tappade några sekunder per kilometer, men landade fortfarande på tider mellan 3.51-3.56/km, och kunde till slut passera målskynket på 38.10. Ett bra bevis på att träningen gett resultat. Jag har lite dålig koll på min egen statistik, men jag tror att det är den näst snabbaste milen jag gjort i min karriär – som 41 åring!!
Nu är förberedelserna i full gång inför nästa utmaning. Redan ikväll flyger jag ner till Prag och på lördags står jag på startlinjen på Prag Halvmaraton. Även det är en snabb banan och eliten har sprungit den på en bra bit under timmen, vilket är sjukt imponerande. Jag tror att den femte snabbaste halvmaran någonsin (eller något i den stilen) är gjord i Prag, så jag kan inte skylla på banan i alla fall om det inte går fort.
Målsättningen är att öppna för en fart som kan ge ett nytt halvmarapers, men om det lyckas eller om hela loppet blir ett stort aprilskämt vet vi på lördag runt lunchtid.
Är inte tiden 1.27.13 lite väl modest. Var du inte nere på 1.23 på Gbg-varvet för några år sedan?
Jag tror och hoppas att du är lite feg i underkant. Har gjort 1.23.23 i Göteborg och 1.23.13 på Prinsens minne. Men det var 9-10 år sedan…