Det blev blandade resultat vid helgens besök på High Chaparral.

Packade in Elicia i bilen lagom efter lunch, och var framme utanför västernstaden cirka en timme innan start i stafetten. Vädret var kanon och jag skulle inleda stafetten. För den som inte är så insatt i orienteringens sprint-stafett så fungerar det lite som skidåkningens sprintstafett. Man är två stycken som springer två sträckor var, för min del skulle jag alltså springa sträcka 1 och 3, medan min kompis Henrik Kroksmyr skulle ta hand om sträcka 2 och 4.

Andra klasser startade tidigare än vår klass, så jag såg redan tidigt att direkt från startpunkten kunde man välja att gå rakt upp för en brant backe eller springa runt. Gissade att vår klass skulle ha samma upplägg och bestämde mig redan innan jag sett kartan för att välja alternativet uppför backen till första kontrollen. Jag ville vara först in på den smala stigen för att inte riskera att fastna bakom långsammare löpare. Samtidigt räknade jag med att banläggaren lagt banan så att den som väljer en tuff backe direkt i starten skulle belönas.

När startskottet gick kastade jag ett snabbt öga på kartan och konstaterade att jag haft rätt i mina tankar inför start, och jag var också först uppför backen. Nu verkade dock som att jag var själv med det valet, eftersom övriga startande i vår klass valde att springa flackt runt. Men mitt vägval var det snabbaste och när vi åter såg varande på andra sidan hade jag ett försprång på 5-10 sekunder. Därefter höll jag tätpositionen i princip hela vägen. Första 700 meterna var det orientering i skogen, innan vi kom in på campingområdet och det blev mer öppet och lättlöpt. Här kunde jag utnyttja min löpstyrka bättre och jag drog ifrån övriga löpare och kunde lämna över ansvaret till Henrik i ledning med 17 sekunders lucka bakåt. Henrik skötte sig bra och när jag fick tillbaka ansvaret för stafettpinnen var ledningen fortfarande 15 sekunder. Även om benen var lite stela uppför startbacken på andra varvet kunde jag trycka på bra och fördubbla luckan bakåt och lämna över till slutsträckan 29 sekunder före nästa lag. Där gjorde Henrik ett jämnt lopp med de som jagade bakom och vi tog till slut hem segern med 29 sekunders marginal. Extra kul var det att närmast bakom oss var våra klubbkompisar Pelle och Albin. Dubbel Växjö OK seger i yngsta ”gubbaklassen” alltså.

Segerrusig började jag ladda om inför kvällens individuella tävling som skulle avgöras inne på High Chaparral, alltså kryssande mellan salooner, järnvägar, broar och olika små västernhus. Här visste jag att det skulle vara viktigt att hålla tungan rätt i mun och inte ta några förhastade beslut. Tyvärr sprack det redan på väg till första kontrollen när jag efter typ 50 meters löpning insåg att jag inte fick ihop karta och verklighet för fem öre. Fick stanna upp helt och verkligen tänka till både en och två gånger innan jag fattade vilka grå fyrkanter på kartan som var vilket litet hus runt om mig. En minut senare förstod jag hur det hängde ihop och jag hittade den första skärmen bakom en liten stuga. Men där var den tävlingen körd. Med en total tävlingstid på 12-13 minuter har man inte råd att lägga 1 minut extra på att leta efter en kontroll. Försökte ändå reparera skadan så gått det gick, men blev lite stressad och gjorde ytterligare en bom på cirka 45 sekunder i mitten av banan. Det blev till slut en 11:e plats i H40-klassen (7:a i DM). Något som jag inte alls var nöjd med. Hade definitivt kunnat vara med i täten om jag varit lite kallare i starten.

Även om mina egna resultat utöver stafetten hade en del mer att önska, kunde jag ändå glädja mig åt att Växjö OK och de löpare som jag tränar plockade hem inte mindre än 10 DM-titlar i stafett eller individuellt. Framförallt vann Patrik Karlsson huvudklassen för herrar (H21) både individuellt och i stafett (tillsammans med Lukas Lundgren).

Efter allt tävlande blev det tältövernattning med en minst sagt förväntansfull Elicia och sedan en söndag inne i nöjesparken med min lilla favorit-cowgirl.

Även om mitt idrottande är en stor del av mitt liv, så spelar resultaten ingen som helst roll när man får se glädjen i ögonen hos min egna lilla guldklimp.

Nästa utmaning blir en Finlandsresa som startar på fredag. Där ska vi delta i världens största orienteringsstafett. Självklart är hela världseliten på plats tillsammans med cirka 1700 andra 7-manna lag som ska ge sig ut på sträckor mellan 7,5 till 15 km i svår finlänsk terräng. Ser verkligen fram emot detta. Att vi dessutom på pappret mönstrar det bästa lagat från Växjö OK på många år gör inte förväntningarna mindre.