Dagens Standard Course (15 km, 76 hinder) blev ett lerigt helvete. Konstant regn hela natten, tillsammans med regn varje dag de senaste två veckorna gjorde banan som gick över stora ängar till en enda lång lervälling. När vår åldersgrupp startade vid klockan 11 hade tävlingen redan pågått sedan klockan 8 och banan var väl uppsprungen. Det var mellan 5-10 cm lera överallt, och riktigt sugande lera som höll på att dra av skorna i var och vartannat steg.

Foten kändes redan på morgonen sämre än inför gårdagen, men inte värre än att jag bestämde mig för att starta. Men efter ca 3 km lerlöpning började den protestera och efter ett riktigt tufft hinder där man skulle ha med sig en 25 kg tung sandsäck över flera leriga diken och under närmare 100 meter nät (krypande i lera) började den protestera än mer.

Jag försökte hålla igång och joggade sakta framåt men mellan 7-9 km var det mängder med vattenhinder där vi skulle simma, vada eller på olika sätt ta oss fram i vatten. Det blev till slut för mycket och kroppen blev allt mer nedkyld. Regnet som kom uppifrån gjorde det inte lättare att få upp värmen och torka till. Efter 9 km och 40 hinder kom jag fram till Stairway to heaven, två trappor formade som ett A där man ska klättra upp och ner på insidan enbart med hjälp av händerna. Med stelfrusen kropp och iskalla fingrar gick det helt enkelt inte att mobilisera krafter längre och jag valde till slut att kliva av och bryta tävlingen. Då hade jag 6 km löpning kvar och 30 hinder, med i princip alla svåra hinder från gårdagen kvar. Jag gick och joggade tillbaka närmaste vägen till målet med skakande kropp och en stor längtan till en varm dusch och torra kläder.

Men jag är ändå nöjd med mina insatser här på VM. Igår fullföljde jag mitt första mästerskap och idag gjorde jag i alla fall ett gott försök att lyckas. Nu några timmar efter målgång ömmar kroppen både här och där, och det blir inte många knop gjorde mer den här helgen. Men det värmer att se den där medaljen och armbandet från igår som bevisar att jag är den 87:e bästa OCR-löparen i världen på Short Course mellan 40-49 år, och då känns det helt ok att det ömmar lite.

Svensklägret fick även glädjas åt ett svensk guld i elitklassen då Karin Karlsson var snabbast av alla. Stort grattis till henne, som nu är både Europa och Världsmästare på långdistans.

Nedan ett par filmklipp på ett par till av de hinder som fanns på banan. Igår klarade jag båda dessa. Idag bröt jag innan jag kom fram hit.

En liten racereport från OCR-VM:s första dag

Det var med lite blandade känslor som jag klev in på tävlingsområdet på förmiddagen idag. Fylld av förväntan och nervositet över vad som komma skulle, och samtidigt en oro för om min fot skulle hålla att dels springa på, men framförallt hur den skulle reagera på landningar, klättring med mera. Jag har helt enkelt inte vågat testa den förrän idag, allt för att inte störa läkningsprocessen i onödan.

Men med tanke på att det bara gått 4 veckor och 2 dygn sedan jag föll ner och stukade den och bröt vadbenet (det var helt av precis ovanför knölen på utsidan) är jag överlycklig och tacksam att jag bara kan vara här.

Vädret var typiskt brittiskt, dvs 15 grader, grått och lite regnskurar då och då. Dessutom blåste det rätt kraftigt.

Efter att ha gått runt på området och rekat lite och tittat på hur de tidigt startande tog sig an hindren (snodde lite tekniktips där också) så närmade sig klockan till slut 11 och det var dags för start.

För att det inte ska bli för trångt på banan släpptes vi iväg i grupper om 14 löpare. Jag hade bestämt mig för att inte tokrusa även om foten kändes rätt bra att springa på idag. Så när starten gick satte jag iväg i runt 4.20/km-fart, vilket på 3 km är ganska långsamt. Men övriga i min startvåg tyckte tydligen det var högt tempo, så snart låg jag i ensam ledning med ca 5 meters lucka bakåt. Första hindret var 8 diken som man skulle hoppa över. Varje dike var ca 2 meter brett och riktigt lerigt. Här visste jag att landningarna skulle vara en riktig akilleshäl för mig. Men fokuserade på att landa jämfota och driva ner dubben i leran och det gick bra, även om jag blev passerad av ett par löpare.

Därefter följde några ganska lätta hinder innan en lite längre löpning tillbaka in mot eventområdet. Där väntade ett flertal tuffa hinder med mycket arm- och greppstyrka. Jag gjorde ett par tekniska misstag och fick börja om på ett par hinder med annan teknik men satte även dem på första försöket med den nya tekniken (lite långsammare men lättare teknik). Av de 26 hindren så fick jag göra om två stycken, varav det ena hade jag inte behövt göra om då jag ”flög över” mållinjen av misstag när jag föll ner redan på första försöket, men uppfattade aldrig att jag faktiskt hade klarat det eftersom jag inte genomförde det som jag själv tänkt mig.

Underarmarna blev stummare och stummare efterhand som grepp- och klättringshindren avlöste varandra, men snart såg jag målet och kunde till och med överblicka de fyra sista hindren och kunde konstatera att inget av dem borde vara något problem, vilket de inte heller var. I ren eufori kastade jag mig över den sista höga väggen och passerade mållinjen med uppsträckta armar och vrålande av glädje. Jag hade fixat det!!!

Min sluttid på 54 minuter är väl inte så mycket att skryta om (eliten vann på 24 minuter och snabbaste i min åldersgrupp hade 28 minuter), men idag var fokus enbart att ta mig runt och klara alla hinder och behålla mitt ”completion band” runt handleden. Men min tid räckte ändå till en 89:e plats i åldersgruppen 40-49 år av totalt 190 startande och 12:e svensk i den klassen. Av alla 1376 startande i VM blev jag 424. Inte helt fel med ett brutet ben…

Nu blir det vila och omladdning inför morgondagens 15 km lopp. Foten känns så pass bra att jag kommer starta om det inte blir någon dramatisk förändring i natt.

Nedan följer några filmklipp på en del av de hinder som jag tagit mig ann idag. Jag är inte med på något av filmklippen utan jag har själv filmat detta långt efter min egen målgång.